eggeomija

I Lördags packade vi oss iväg på en utflykt till Christchurch, 37 mil norr om Dunedin.

Vi började tidigt och kom iväg lågt innan den västa trafiken satte igång. Åkte över berg och ner i dalar, längs med havet och över åkrar.

Vi hade dagen innan fått tips om en strand med gigantiska klotrunda stenar. Vi såg skylten och svängde in. Det roliga var att stranden fanns där men vid vägens slut fanns även ett café och en gift shop och en informationsskylt som talade om att vägen ner till stranden var privatägd och ville man gå ner och kolla på stenarna kunde man antingen betala 2 dollar per person eller fika på caf'et och få gå ner gratis. Bra sätt att ta betalt för allemansrätten! Tyvärr var det inte öppet så vi kunde varken fika eller betala.

Nere på stranden var det enormt vackert!!



Åkte vidare upp mot vårt mål och insåg efter 11 mil att inte hela Nya Zealand består av vackra kullar. Det blev stora fält som sträckte sig ut över landskapet utan en enda kulle. Blev ganska tråkigt efter 16 mil.

Väl framme i Christchurch så gick vi omkring på stan och kollade på katedralen (en av sevärdheterna). Funderade på om den va så mycket att se. Vi åkte ut en bit på peninsulan och sen beslutade vi oss för att inte stanna över natten utan styrde Daisy mot Dunedin igen.

I Oamaru, 11 mil från Dunedin, finns ett kvarter med hus bygda av Whitestones. Vi kom dit just när solen gått ner vilket var synd. Fast tur i oturen så gör ju det att vi har ett ärende till Oamaru någon helg här framöver.

 

Så har värmen äntligen kommit till Dunedin. Så härligt! Alla öppningsbara fönster har stått öppna och lite av all fukt är ute ur huset. Igår var första natten utan sängvärmen på högsta värmen i en halvtimme före läggdags. Och kläderna går numer att torka utomhus vilket gör att dom luktar gott ett tag i alla fall.

Helgen har varit kantad av trevligt umgänge. Fredagen bestod i middag hos en svensk familj som flyttat hit för en månad sedan. Mycket trevligt med lite svenska tankar över ett glas vin. Alla har vi upptäckt olika konstiga saker med det här landet. Inte anade vi att det var världens upplopp bland studenterna på stan. Fyller just nu nyhetssändningarna, hur ska detta studentbeteende avbrytas etc. etc. Det var efter det årliga Indie 500 rallyt med skruttbilar som är omgjorda och nedkörda från Christchurch följt av festande och uppeldande av allt möjligt som upploppet började. Varje år grips mellan 70 och 90 studenter i upploppen som blir när polisen försöker ingripa. Galet!

Lördagen bestod i arbete för Mija och golftävling för Egge. Han kom trea i veckans klubbtävling. Inbringade några dollar tillgodo i klubbens golfshop. Grattis!!

Klockan 15 var det dags för teaparty för damerna hos Donna. Blev inbjuden som inhoppare för hon vi hyr huset av. Det blev mycket surr och ditten och datten och en del bubbel tillsammans med sparrisrullar och söta kakor. Efter 17.30 var männen välkomna till middag så Egge slöt upp för lite utfodring innan rugbymatchen började. Synd att All Blacks förlorade, vi fick lov att trösta oss med whiskey på en annan bar. Åkte mot vårt lokala stamställe och Mija ansåg att hennes kväll var över. Egge och Donna hängde ut nån timme till.

Söndagen började så oaktivt som möjligt. Men det vackra vädret drog oss ut. Mija drog igång gräsklippningen men orkade inte allt för länge så Egge fick ta över.

Som ni ser så orkade inte han heller så länge så han drog igång en annan gräsklippare och glassade omkring körandes med en hand…

 

Idag har det varit helt fantastiskt väder så det blev en kaffe efter lunchen i Octagonen. Mmmm…

 

 

Just nu har dock en storm dykt upp och det låter som att hela huset ska blåsa sönder. Vet verkligen inte om allt kommer att hålla tills stormen lagt sig.

Därav inget inlägg. Nog för att det finns internet även där men Mija lyckades dra ner på hastigheten betydligt när hon försökte synka sin dator mot jobbservern när vi satt på ett internetcaf'e. Så vi valde att vänta med skrivandet och bildvisandet tills vi kom "hem". Börjar faktiskt känns som ett hem här nere. Och vi kan lova att vi längtade till Dunedin många gånger under de 10 dagarna i Wanaka. Vi hade otrolig otur med vädret. Det spöregnade och blåste storm 8 av 10 dagar vilket gör att man inte ser några fjäll. Kan alltså inte njuta av de vackra vyerna. Alla liftsystem stängs och är dom inte stängda så är dom inte lämpade för Daisy då hon inte är fyrhjulsdriven. Måste ha snökedjor och krångla sig upp och ner för backarna. En dag tog vi oss i alla fall upp till Treble Cone.


Resan upp var ganska läskig enligt Mija som tyckte att vägräcken kan vara bra när det är några hundra meters fallhöjd vid dikeskanten. Tur att det inte va snö!!



Det är även en sak som vi saknade när vi var i "fjällen". Ingen snö i dalen gör att fjällkänslan försvinner.


Halvvägs upp för fjället blev vi stoppade då parkeringsplatserna var slut. Det var rekord i antal bilar vilket gjorde att det gick minibussar i skytteltrafik för att få upp alla skidåkare som fått lov att parkera efter vägen. Vi tyckte det kunda vara trevligt att gå upp. Visste inte då hur långt ner vi verkligen stod. Men vi fick känna av värmen av solen och smärtan i vaderna av att gå nån kilometer i uppförsbacke.


Väl uppe visade det sig att liftkön var enorm!!! Dom har bara två liftar vilket gjorde att man lätt fick vänta 20 minuter på att ta sig upp igen. Inget för oss så vi satte oss i solen istället. 



Den andra dagen med solsken (kommer bara skriva om dom soliga dagarna för dom andra gör oss allt för depremerade vid tanken) var hemresedagen. Vi passade dock på att åka på lite upptäcktsfärd för att se på den vackra naturen. Tror att bilderna säger mer än våra ord.


När vi var i Wanaka fick vi väderrapprter från Dunedin att vädret här var strålande vilket ännu mer ökade vår hemlängtan. Sen när vi sätter oss i bilen påväg mot östkusten får vi ett nytt meddelande att vädret har slagit om och det regnar i Dunedin. Suck!

MorgonTVs väderleksrapport visade imorse på strålande sol i Wanaka och regn här... Våra kroppar börjar skrika efter sol nu. Känner verkligen att vi missat en hel sommar. Trötta och glåmiga ska vi dock inte vara så länge till. Med hjälp av födelsedagspresenter från Sverige innehållade pengar och ett extra bidrag från Mija på Fredriks födelsedag så planeras det för en resa till en lååång vit sandstrand med varm sol och goda drinkar. Fiji kanske???

Ännu en helg har passerat och den bjöd på hejdå-fest för Europeen som flyttar tillbaka till England. Han hade en temafest hemma (lite längre in i valleyn)... Tema Eurotrash!!! Så på med glidarkläderna, solbrillorna och dom färgglada och glammiga smyckena.

I Eurotrashens anda dracks det enbart mousserande vin (hade inte råd med äkta champagne).. man får ändå ont i huvudet dagen efter kan vi lova.

 
Det va också mycket dansande i det tomma huset. Flyttfiman hade varit där tidigare på dagen och hämtat alla möblerna så rummen var som gjorda för allsköns fuldans genomförd av personalen på Mijas jobb och våra andra bekanta.


Det blev även tävling i bäst outfit och Eourtrash-beteende. Jeremy vann!!




Lördagen var en dag med Pizzahut och tre liter Pepsi, flera långa filmer och fördragna gardiner. Tur att det regnade!

Söndagen däremot var den finaste dagen vi upplevt här... strålande sol och 17 grader, det är ju som en vanlig sommardag i Sverige!!! Vi gillar vintern här nu.. Dagen spenderades först på golfbanan för 9 hål, en sväng upp till en utsiktsplats ovanför "vår" valley
 

och sen fika i trädgården följt av en lång promenad runt botaniska trädgården och campusområdet.



Vi längtar tills botaniska trädgården börjat blomma. I vår kan vi se fram emot körsbärsalléns rosa skimmer och efter det borde alla rhododentrons börja blomma. Det finns rhododendrons vart man än ser i hela trädgården och ändå finns det en speciell avdelning för enbart rhododendrons. Finns även en resenträdgård där vissa rosor redan blommar men om någon månad kommer Mija njuta varje dag hon går till jobbet och passerar genom den 100 meter långa pergulan med klätterrosor.

Men det finns redan blommor som blommar hemma i trädgården vilket gör vintern lite varmare i färgerna.
 

Tiden går lite för fort känns det som ibland. Men roligt har vi och njuter av tiden gör vi. Känns ganska skönt att ha ett "vanligt" liv med hyrfilm (man hyr fortfarande film här och billigt är det, 5 kr/film och vecka), storhandlande, tvättande och vedklyvande. På tal om ved och tvätt i samma mening så är inte tvättstugorna så stora här. Först funderade vi på varför dom ens hade ett litet rum för tvättmaskinen när det i princip bara var den som fick plats där inne. Vi kom vid första tvätten på svaret och det var tvådelat. Den ena faktorn är att hela huset håller på att falla samman när den centrifugerar så om det hade stått i ett annat rum hade man fått lov att vara hemmifrån när man satt på den. Den andra faktorn ser ni på bilden nedan.



Man torkar tvätt utomhus större delen av året och när inte det går måste man ha tvätten så nära eldstaden som möjligt för att lyckas få den torr inom 72 timmar. Vi är evigt tacksamma att vi inte har barn som ska ha sina kläder tvättade i större utsträckning än oss.

Sen sist har vi inte gjort allt för mycket. Kylan och det råkalla fuktklimatet som råder inomhus har satt sina spår i våra kroppar så vi går mest omkring och känner oss småsjuka hela tiden. Det är inte dock inte ensamma om. Dom flesta på Mijas jobb har varit eller är sjuka nu. Det är ju trots allt mitt i vintern!

Förra helgen bjöd på strålande väder så vi passade på att gå en långprmenad på att stadens centrala gator. Kanske inte låter som man kan gå så långt i en så pass liten stad som Dunedin men man måste räkna in att det inte finns många gator som inte lutar så man tar många steg uppför och nerför. Lårmusklerna får lite gratis träning varje dag.
Efter att vi letat oss in på en outforskad gata i stan hittade vi fram till den första kyrkan som byggdes i landet i slutet på 1800-talet. Ståtlig får man lov att säga!



Helgen som kommer börjar med en mycket blåsig fredag. Som dom sa på tv-vädret det varnas för en stormvind eller ett par. Det har redan kommit ett par... Lördagen består av golftävling på klubben för Fredrik som har fått sitt officiella hcp här nere. För Mija återstår det några rundor på golfbanan innan hon har lämnat in tillräckligt många scorekort. Söndagen är Donnas födelsedag så då blir det brunch med hennes vänner på stan och sen blir det nog Channel-filmen på den Internationella filmfestivalen. Det kommer visas en svensk film på festivalen också så vi ska försöka locka med oss Donna så hon får spana in Michael Persbranth. Tror hon kan gilla honom om hon gillar rugbykillarna.

 
Efter förra veckans relativt kraftiga jordbävning här på sydön så har vi förflyttats hela 3 decimeter närmre Australien. Alltså inte bara vi i huset utan hela ön. Det råder delade meningar om det är bra eller inte. Många anser att Kiwis klarar sig bäst om NZ ligger så långt från Australien som möjligt… Vi funderar mest på vad det kan tänkas göra för vår flygtid. Vi kanske kan komma under 37 timmar på vägen hem..

Den här veckan har vi varit i Wanaka och sett hur det samhället kan passa in för Mijas kommande forskning här nere. Vi packade ner en massa varma kläder, väntade tills det skulle bli lite varmare så vi skulle komma en bra bit på väg innan det blev halt och snö på vägarna och begav oss iväg mot ett homestay boende hos ett pensionärspar i centrala Wanaka.
 


Det var smala krokiga vägar som gick över kullar och ner i dalar. När vi började närma oss kröp sig oron på över när snön skulle dyka upp på vägarna och göra så vi inte kunde åka längre. Ni vet som det är när man är på väg upp i fjällbyarna i Svenska fjällen. Men nej så är det inte här. Det är halvsommar i Wanaka och man åker 40 minuter och befinner sig i värsta fjällmassivet med massor av snö.

Första dagen satt vi mest och pratade med Alison och Don (Pensionärsparet). Dom visade sig vara före detta farmare med ett fårbestånd på inte mindre än 2500 får. Vi lärde oss MASSOR av detta underbara par. Vi hade tänkt åka upp till Treble Cone men fjället hade varit stängt pga kraftiga vindar och nederbörd. Dagen efter passade vi på att spela en omgång golf på en av dom vackrase golfbanor vi sett. Vilken utsikt!



Vi hade inga kedjor till däcken så även denna dag fick Treble Cone vara oss förutan. Trist men vi kommer tillbaka till Wanaka om en månad så då ska backarna utforskas. Eventuellt kommer pensionärsparets barnbarn med pojkvän upp till Wanaka då vi är där och Fredrik kan få någon att åka skidor med på riktigt. Mija ska nog åka lite med Alison, 75 år, vi kommer säkerligen hålla samma takt i backarna. Vi kommer att bo hos Alison och Don även nästa gång även fast det är lite dyrare än ett youth hostel eller likande. Men vårt rum var helt fantastiskt och det sällskap som dom utgjorde på kvällarna framför elden och under frukosten är värt massor.

Vädret här i Dunedin har blivit bättre fast det blåser fortfarande en hel del och det blir kolsvart ute före 18. Just nu försöker vi komma in i den Nya Zeeländska serien Flight of the conchords… först verkade den riktigt dålig men nu har vi gett den en chans och den blir bara bättre och bättre. Här om dagen kollade vi vädret på yr.no och hade Leksand uppe som senaste sök. Det visade sig att vädret här i Dunedin var identiskt med det som skulle bli i Leksand. Sommar vs. Vinter.

Vi har även börjat kolla in vad bilmodellerna heter här på andra sidan. Vissa har ju inte, i våra ögon, helt passande namn.

 

Efter första rugbymatchen är vi fast! Vilken rolig sport att kolla på. Med betoning på kolla. Den verkar inte lika skön att utöva. Att vara motståndare till All Blacks när dom gör sin "haka" verkar inte heller helt kul.

All Blacks Haka


Inför matchen var inte alla övertygade om att NZ skulle vinna landskampen mot Australien. The Wallabies har inte vunnit mot All Blacks i Aukland sen 80-talet. Trevliga Jan från Europa (föräldrar från Frankrike och England uppväxt i Tyskland) förklarade alla regler och knep under matchens gång. Donna berättade om vilka spelare som såg bäst ut och vilka som va singlar. Bra med olika intressen för sporten...

Efter lite öl till matchen på den lilla puben bar det av mot flera öl och Laphroaig. En trevlig farbror med anfäder från Sverige delade bord med oss och berättade NZ historier för Mija. Han tog även ett kort på oss, första gången med en digitalkamera för honom och första gången vi verkligen tvekar över att lägga ut ett kort på bloggen. Tack för dubbelhakan!



Imorgon bär det av mot Wanaka för att se hur Mijas kommande fältstudieort ser ut. Ska bli riktigt kul, vi funderar på om det kommer bli en dag på skidorna den här gången eller om vi ska vänta tills vi blir där en längre tid.

Som avslutning på veckans chokladfestival var det dax för det årliga Jaffa racet på Baldwin St. (världens brantaste gata).



Det var även världens brantaste gatufest!!! Dåligt med öltält dock.
 



Det hela var en välgörenhetsgala för barn här i Nya Zeeland. Det gick ut på att man köpte ett lottnummer som var fastklistrat på apelsinpraliner fyllda med choklad (Jaffas). Under tiden som vi stod och väntade på att det hela skulle börja undrade vi varför det var ett sånt högt skyddsnät... kanske bara för att man inte ska sträcka in händerna och fånga kulorna på vägen ner...

När väl starten gick för Jaffaracet förstod vi varför nätet var där... sjutton va ont det gjorde när dom flög på en över nätet. Det var som en kulspruta laddad med tusentals Jaffas.




Dom studsade snabbt ner för världens brantaste gata. Vi har även upptäckt att det inte bara är gatorna som är branta nog att vara kantade med trappor. Golfbanan bjuder på snålskjuts mellan hålen.


Lördagen bjöd oss på Farmers Market vid tågstationen. (otroligt vacker byggnad)



Mycket folk och en massa härliga grönsaker, frukter, mejeriprodukter, kött och massa massa mer. Nästa vecka blir det storhandling av allt möjligt för att stödja de lokala jordbrukarna.




Kvällen kommer spenderas med Donna och hennes vänner på nån sportbar där vi ska se på landskamp i rugby mellan All Blacks (Nya Zealand) - Wallabies (Australien). Mycket spännande match tydligen. Australien har inte vunnit mot NZ i Auckland sen nångång på 80-talet. Mija ska googla lite rugbyregler så hon har en aning om vad spelet går ut på mer än att göra så mycket skada som möjligt på motspelarna.

 

Då vintern håller Nya Zeeland i ett järngrepp så passade Fredrik på att spendera dagen på det nya kontoret

Från det att vi införskaffade oss bilen (Daisy) har vi åkt omkring en hel del i Dunedin med närområde. Detta till följd av det ganska tråkiga och ihållade regnväder som vi bjuds på dagarna i ända.

Det är en ganska svindlande upplevelse både att köra och att sitta brevid. Vägverket i Sverige har gjort ett bra säkerhetsarbete i att sätta upp vägräcken. Här är det smala vägar (ser ut som stora vägar på kartan) utan vägren och inga diken utan stupandes gröna sluttningar med betande får eller en halv meter stenremsa till havet.





Vi tog oss även upp på vår dals kortsida och upptäckte när vi såg åt ena hållet en magnefik utsikt över dalen och stadens norra och västra delar.





Efter ytterligare en kilometer kom vi över kullen och fick ytterligare en magnefik upplevelse dels i utsikten övre en bukt och en nedfart värd namnet "berg och dal"-bana.





Det ska också tilläggas att det ofta är en hastighetsbegränsning på dessa vägar som vi ännu inte lyckats/vågat komma upp i. Det kan i vissa fall vara 100km/h på vägar där det enligt oss borde vara max 60... och på tal om hastigheter så har Fredrik lyckats införskaffa sig sin första fortkörningsbot här i livet. Tur att det var i Nya Zeeland annars hade körkortet varit borta för ett tag... om inte annat så hade det varit betydligt dyrare än dom ca:400 kronorna det kostade...

Den vänliga arbetskamraten som värmt upp vårt hus (Donna) kom och hämtade upp oss dagen efter ankomsten så Mija kunde få guidning till institutionen. Campusområdet här är aningens större än Campus Framtidsdalen i Borlänge =)

Alla är verkligen jättetrevliga och man känner sig välbemött på jobbet. Dock har inte så många timmar spenderats där den här veckan då samtal till försäkringasbolag, flygbolag etc. stått på listan över saker att ta tag i omedelbart. Eftersom bagaget visade sig ta sin lilla tid så fick förnödenheter införskaffas första dagen. Så fick vi även en chans att se George St. Dunedins shoppinggata. Den bjuder på en massa skoj affärer som vi än så länge endast gått förbi med några få undantag. En skoaffär fick stå till tjänst med varma tofflor, det är verkligen ett måste!

Elektricitet är ganska dyrt här och husen är verkligen inte isolerade så vi får elda för att få bort kylan och fukten inomhus. Det känns märkligt att stå och hugga ved mitt i stan.



Mija som var säker på att bagaget inte skulle komma förens efter några dagar fick sitt bagage kvällen efter ankomst. Konstigt att inte allt kom samtidigt kan tyckas. Hon blev i alla fall ytterst glad över att kunna byta kläder, botanisera i necessären och upptäcka allt som glömts kvar i Sverige.

Torsdagen bjöd på nästintill storm, Norra ön hade tornadovarning, den första i NZ historia som vi fattat det. Det lät verkligen som om hela huset skulle blåsa sönder. Middagen bestod i nått kött som såg gott ut men som snabbt blev slängt i komposten efter att ha konsistensen av tunga. Huvva! Fredriks bagage kom efter 55 timmar till hans stora glädje. Golfbagarna är dock inte framme än.

Fredag var en dag på jobbet för Mija, golfbagarnas ankomst och bilköp för Egge. Det blev den fina Toyota Camry Gracia som taxichaffisen tipsat oss om. Som tur var regnade det mer än någonsin så det såg inte så konstigt ut när Egge satte på vindrutetorkarna när han skulle blinka i korsningarna. Tur att det är en automatväxlad bil så vi slipper tänka på hur man växlar med fel hand.



Så helgen kommer nog bestå av övningskörning i vänstertrafik i Dunedins norra stadsdelar. Ingen av oss vill ge oss in i trafiken i stan =) Dunedin och Nya Zeeland är verkligen något som vi gillar. Nu väntar vi bara på att studenterna ska komma så vi får se hur stan ser ut när den lever upp!

Det första inlägget får beskriva vår långa, ganska händelselösa och sömnlösa resa från nord till syd.

 Efter en relativt sömnlös natt (vi trodde att man sov lite när man sov enbart ett fåtal timmar på en natt) packade vi bilen och fick skjuts av föräldrarna Thulemark till Arlanda. Mija hann sova någon timme i bilen vilket var välbehövligt. En minst sagt krånglig incheckning följde där bagagereglerna inte alls överrensstämde med de som vi blivit lovade efter flertalet samtal till både Air New Zealand och SAS. Det kostade oss 500 spänn extra att ta med golfbagarna vilket även gjorde att vi reste ner med mindre än hälften av den bagagevikt vi var tillåtna.

En liten tår föll från både mor och dotters kind när det var dags att säga hejdå. De torkade dock och koncentrationen lades på att packa upp datorer ur handbagage, ta av sig skärp, armband, klocka och telefon (allt detta rörde enbart Egge) och vandra genom säkerhetskontrollen.




Of we go mot London. Mija somnade igen… Egge försökte…



Väl framme på Heathrow var det en ny vandring genom säkerhetskontrollen. Egge med sin sedvanliga procedur i att plocka av saker från sig själv och ur saker från väskor. Mija la upp väskan på bandet och gick obemärkt igenom kontrollen.



Några timmar på marken var det dags igen. En ny säkerhetskontroll där Egge genomgick samma procedur igen… och Mija gick snabbt igenom… Framför oss hade vi nu en drygt 12 timmars flygning till Hong Kong. Vi hade så smart räknat ut att om vi var vakna på den resan skulle vi kunna sova på nästa och därigenom klara av en del av tidsomställningen. Mija somnade ganska omgående medan Egge lärde sig hur remotekontrollen till den egna film, musik och spel skärmen fungerade. Sömnen som blev på denna etapp är svårräknad. Man sover inte gott i ekonomiklass kan vi garantera. Vaknar titt som tätt med kramp här och somnad kroppsdel där. Och mitt upp i allt ska man äta, få té, kaffe, mer té, vatten, snacks… Som tur var hade vi tre säten för oss själva så en liten stund kunde Mija ligga ner, det var dock inte den skönaste sängen.

Hong Kong bjöd på en guppig landning med några skrik till följd. En ny säkerhetskontroll som ni vid det här laget vet hur den gick till =) Mija gick under de timmarna vi spenderade på Tax Free butikerna och längtade efter sin kära vän Anna som fanns alldeles för nära för att det skulle kännas bra att inte ses (hon bor i Hong Kong).



På samma flygplan igen för den sista långflygningen. Till vår häpnad kom det en kille från Österrike och satt bredvid oss ner till Auckland. Skumt att han fick byta plats mitt i resan. Mija blev lite bitter då hon ville ligga ner och sova på denna vår ”sov-etapp”. Nog fick vi någon timmes sömn i alla fall men inte var det mycket.

Vi fyllde i våra tullblanketter och de papper man ska fylla i för att visa om man har produkter som kan störa NZs djur och växtliv. Mija hade sin lilla dalahäst med sig som hon så fint kryssade i att den var gjort av trä, även golfpeggarna noterades samt att vi inom de senaste 30 dygnen vistats i skog (svårt att göra annat i Sverige) och att vi medtagit skor som är till för utomhussport.

Väl framme på flygplatsen saknades dock allt vårt bagage… typiskt! En lång stund vid disken för lost bagage var att vänta för Egge medan Mija försökte få klarhet i om även golfbagarna var borta. Och visst var dom det. Allt var kvar i London.

Så vi fick förklara i tullen vad vi hade i väskorna (Dalahästen var inget problem) men golfskorna skulle kollas noggrant när de väl kommit till rätta.

Ny säkerhetskontroll och Egge glömmer bort att han ska ta av sig alla grejjerna (tröttheten sätter sina spår). Han borde kommit ihåg det efter så många kontroller vi passerat.

På ett sätt var det ganska skönt att slippa släpa på allt bagage men samtidigt så är det ganska tråkigt att komma fram utan det. Egge visar upp sig och allt det bagage som återstod efter borttappandet. Vänligen notera den blå/vita påsen i hands hand…



Den försvann 30 minuter senare innehållande mobiltelefon, Mp3 spelare, kortlek och ett par sjukt sunkinga strumpor. Bad luck! Troligtvis försvann den i samband med att vi började känna av Jetlagen på allvar. Vi var båda två både spy och svimmfärdiga, riktigt jobbigt med tanke på att vi inte var framme än.

Nu var det dags för inrikes flyg á la SAS obekväma säten. Mija somnade dock direkt. 1 timme till Christchurch och sen av planet och vänta nån timme för att hoppa på samma fly igen. Nu börjar vi verkligen ledsna på att resa!



FRAMME i Dunedin, äntligen. Det tog oss 37 timmar…

Hittade snabbt en taxi och satte av in mot staden och ”vårt” hus. Började prata med den otroligt trevliga taxichaffören som spelade golf och berättade om hur de olika banorna va samtidigt som han gjorde snabbguidning genom stan. Han fixade även fram en bil från sin chef som verkligen lät intressant att köpa.

Vid huset som ligger i norra delen av Dunedin väntade en av de anställda på institutionen där Mija har sitt kontor. Hon hade satt på värmen och tänt en eld men huset var genomfuktigt och kallt ändå. Hon hade även fyllt upp kylskåpet med förnödenheter vilket kom väl till pass visade det sig. Vi tog oss i kragen och gick ner till den närmsta stormarknaden och köpte rödvin, frukost och middagsmat. Det skulle bli nått snabbt så vi valde köttfärssås. Fel val visade det sig eftersom vi var så trötta att vi glömde hälften av ingredienserna och Mija stod och hulkade över slasken efter att ha provsmakat den. (Dagen efter med betydligt fler ingredienser blev den godare!). Donnas förnödenheter i form a baguette och brieost passade bra till vinet och vi somnade snabbt på soffan.

Första kvällen i Dunedin var över.