eggeomija

Det första inlägget får beskriva vår långa, ganska händelselösa och sömnlösa resa från nord till syd.

 Efter en relativt sömnlös natt (vi trodde att man sov lite när man sov enbart ett fåtal timmar på en natt) packade vi bilen och fick skjuts av föräldrarna Thulemark till Arlanda. Mija hann sova någon timme i bilen vilket var välbehövligt. En minst sagt krånglig incheckning följde där bagagereglerna inte alls överrensstämde med de som vi blivit lovade efter flertalet samtal till både Air New Zealand och SAS. Det kostade oss 500 spänn extra att ta med golfbagarna vilket även gjorde att vi reste ner med mindre än hälften av den bagagevikt vi var tillåtna.

En liten tår föll från både mor och dotters kind när det var dags att säga hejdå. De torkade dock och koncentrationen lades på att packa upp datorer ur handbagage, ta av sig skärp, armband, klocka och telefon (allt detta rörde enbart Egge) och vandra genom säkerhetskontrollen.




Of we go mot London. Mija somnade igen… Egge försökte…



Väl framme på Heathrow var det en ny vandring genom säkerhetskontrollen. Egge med sin sedvanliga procedur i att plocka av saker från sig själv och ur saker från väskor. Mija la upp väskan på bandet och gick obemärkt igenom kontrollen.



Några timmar på marken var det dags igen. En ny säkerhetskontroll där Egge genomgick samma procedur igen… och Mija gick snabbt igenom… Framför oss hade vi nu en drygt 12 timmars flygning till Hong Kong. Vi hade så smart räknat ut att om vi var vakna på den resan skulle vi kunna sova på nästa och därigenom klara av en del av tidsomställningen. Mija somnade ganska omgående medan Egge lärde sig hur remotekontrollen till den egna film, musik och spel skärmen fungerade. Sömnen som blev på denna etapp är svårräknad. Man sover inte gott i ekonomiklass kan vi garantera. Vaknar titt som tätt med kramp här och somnad kroppsdel där. Och mitt upp i allt ska man äta, få té, kaffe, mer té, vatten, snacks… Som tur var hade vi tre säten för oss själva så en liten stund kunde Mija ligga ner, det var dock inte den skönaste sängen.

Hong Kong bjöd på en guppig landning med några skrik till följd. En ny säkerhetskontroll som ni vid det här laget vet hur den gick till =) Mija gick under de timmarna vi spenderade på Tax Free butikerna och längtade efter sin kära vän Anna som fanns alldeles för nära för att det skulle kännas bra att inte ses (hon bor i Hong Kong).



På samma flygplan igen för den sista långflygningen. Till vår häpnad kom det en kille från Österrike och satt bredvid oss ner till Auckland. Skumt att han fick byta plats mitt i resan. Mija blev lite bitter då hon ville ligga ner och sova på denna vår ”sov-etapp”. Nog fick vi någon timmes sömn i alla fall men inte var det mycket.

Vi fyllde i våra tullblanketter och de papper man ska fylla i för att visa om man har produkter som kan störa NZs djur och växtliv. Mija hade sin lilla dalahäst med sig som hon så fint kryssade i att den var gjort av trä, även golfpeggarna noterades samt att vi inom de senaste 30 dygnen vistats i skog (svårt att göra annat i Sverige) och att vi medtagit skor som är till för utomhussport.

Väl framme på flygplatsen saknades dock allt vårt bagage… typiskt! En lång stund vid disken för lost bagage var att vänta för Egge medan Mija försökte få klarhet i om även golfbagarna var borta. Och visst var dom det. Allt var kvar i London.

Så vi fick förklara i tullen vad vi hade i väskorna (Dalahästen var inget problem) men golfskorna skulle kollas noggrant när de väl kommit till rätta.

Ny säkerhetskontroll och Egge glömmer bort att han ska ta av sig alla grejjerna (tröttheten sätter sina spår). Han borde kommit ihåg det efter så många kontroller vi passerat.

På ett sätt var det ganska skönt att slippa släpa på allt bagage men samtidigt så är det ganska tråkigt att komma fram utan det. Egge visar upp sig och allt det bagage som återstod efter borttappandet. Vänligen notera den blå/vita påsen i hands hand…



Den försvann 30 minuter senare innehållande mobiltelefon, Mp3 spelare, kortlek och ett par sjukt sunkinga strumpor. Bad luck! Troligtvis försvann den i samband med att vi började känna av Jetlagen på allvar. Vi var båda två både spy och svimmfärdiga, riktigt jobbigt med tanke på att vi inte var framme än.

Nu var det dags för inrikes flyg á la SAS obekväma säten. Mija somnade dock direkt. 1 timme till Christchurch och sen av planet och vänta nån timme för att hoppa på samma fly igen. Nu börjar vi verkligen ledsna på att resa!



FRAMME i Dunedin, äntligen. Det tog oss 37 timmar…

Hittade snabbt en taxi och satte av in mot staden och ”vårt” hus. Började prata med den otroligt trevliga taxichaffören som spelade golf och berättade om hur de olika banorna va samtidigt som han gjorde snabbguidning genom stan. Han fixade även fram en bil från sin chef som verkligen lät intressant att köpa.

Vid huset som ligger i norra delen av Dunedin väntade en av de anställda på institutionen där Mija har sitt kontor. Hon hade satt på värmen och tänt en eld men huset var genomfuktigt och kallt ändå. Hon hade även fyllt upp kylskåpet med förnödenheter vilket kom väl till pass visade det sig. Vi tog oss i kragen och gick ner till den närmsta stormarknaden och köpte rödvin, frukost och middagsmat. Det skulle bli nått snabbt så vi valde köttfärssås. Fel val visade det sig eftersom vi var så trötta att vi glömde hälften av ingredienserna och Mija stod och hulkade över slasken efter att ha provsmakat den. (Dagen efter med betydligt fler ingredienser blev den godare!). Donnas förnödenheter i form a baguette och brieost passade bra till vinet och vi somnade snabbt på soffan.

Första kvällen i Dunedin var över.